Historia

Prästgården behöll den östra halvan av ön. På den västra delen grundades fyra fiskartorp, som betalade sin hyra genom att leverera fisk till prästgården. Förutom fiske skötte torparna även boskap, på ön fanns omkring tio kor samt höns, får och svin för hushållets behov.

Torparlagen trädde i kraft den 15 oktober 1918 och gav torparna rätt att lösa in sina torp. Så skedde också på Räfsö, där fiskartorpen omvandlades till fiskarhemman. Vattnen runt ön förblev dock fortfarande prästgårdens egendom.

Först efter parentesen styckades de första tomterna av och såldes till sommargäster. Ingen av de ursprungliga torparna återvände till ön efter parentesen. Under 1950- och 1960‑talen byggdes de första sommarvillorna på Räfsö.

På Räfsös kyrkbacke finns en begravningsplats samt flera bronsåldersgravar på klipporna. Dessutom finns en stenläggningsgrav från kristen tid. På ön finns även så kallade ”ryssugnar”, som kan vara av engelskt ursprung. Både den engelska och den ryska flottan rörde sig på Finska vikens vatten, och båda kunde behöva proviant till sina fartyg.

Församlingen byggde mellan åren 1956–1960 sin första byggnad, som innehöll kök och matsalar. Inkvarteringen ordnades i tält på en närliggande pestkyrkogård från 1710. År 1972 byggdes en bastu vid den närbelägna sandstranden. Huvudbyggnaden byggdes på sin nuvarande plats 1973–1974. Den var ursprungligen planerad som en restaurangbyggnad, men finansieringen föll och den halvfärdiga byggnaden måste säljas. Någon uppmärksammade detta och föreslog att församlingen skulle köpa en färdig byggnad och transportera den till ön. Kyrkofullmäktige beslutade att köpa huset, och den 29.6.1975 invigde biskop Nikolainen Räfsö lägercentrums huvudbyggnad.

Lägercentrums nuvarande bastu byggdes 1979–1980. Lägerverksamheten ökade och utrymmena blev samtidigt för små. Då beslöt man att bygga ett enklare lägercentrum på östra sidan av ön. Anläggningen fick två byggnader, ett stort med kök och matsal samt en liten byggnad med toaletter för flickor och pojkar. Stora armétält fungerade som sovutrymmen. Centret stod klart 1983 och fick namnet Leirikylä.

Personalstyrkan ökade i takt med lägerverksamheten, och 1984 byggdes ett loftgångshus för personalen. Det byggdes för hand av virke som fällts i öns egen skog. Den gamla bastun från 1972 blev öns värds stuga.

Församlingen köpte en egen strandtomt 1989, då hela skogen måste fällas för att man skulle nå stranden. Även träden från denna skog användes på Räfsö. Endast en väg och en liten parkeringsplats byggdes för transportbehov. Tomten fick inofficiellt namnet Motaleffs strand.

År 1991 köpte församlingen en egen båt, som mest liknade en flotte eller pråm. Flotten döptes till M/S Christine och trafikerade fram till 2017.

Vintern 1992-1993 revs tälten och man började bygga stugor samt en stor servicebyggnad med de första inomhustoaletterna. De sista stugorna färdigställdes 1993–1994.

Sommaren 1995 började man bygga kåtakyrkan, och den 3.9.1996 invigdes kåtan som S:t Nikolaus kyrka.

År 2002 fick Räfsö sin andra året-runt-bebodda egnahemsvilla, när ett nytt hem byggdes på församlingens sida för öns värd.

År 2008 genomfördes särskilt många byggnadsprojekt på Räfsö. Då färdigställdes en ny inkvarteringsbyggnad intill huvudbyggnaden, bastun renoverades och även den gamla huvudbyggnaden rustades upp.